Tankar och livsfragment 18 november 2025 - i början på ett annat liv

 

Det är kanske nu det börjar på riktigt - mitt liv som pensionär. Jag har visserligen varit pensionär över 2,5 år. En tid då jag sökt formen för det arbetsfria och vandrat mellan boenden. Det har varit en bra tid, men ändå har jag något sökt efter något annorlunda.

Vår tid på Jorden är både lång och kort. Kort om du frågar mig som sedan mycket länge har passerat livets mittpunkt. Även om jag för det mesta har trivts i sociala sammanhang har jag även genom hela mitt vuxna liv sökt stillheten och lugnet på platser som fyller mig med energi och mening.

Det är därför jag valt att ta steget att flytta från staden och bli bybo. Sedan drygt en månad bor jag nu i mitt lilla hus i kustbyn Sundom.  Jag tror att att det är nu min verkliga livförändring som pensionär tar vid. Jag är samma människa i samma kropp, men jag har påbörjat något nytt och i vissa delar helt obekant.

Här har jag nu börjat att forma en ny tillvaro, en tillvaro utan mänsklig distraktion, men också en tillvaro då jag än mer fullt ut måste hantera den distraktion som rör sig inom mig.

Livet är också påtagligt konkret. Nu när det har blivit kallt så måste jag elda för att slippa frysa. Det har blivit en del av mina nya dagliga rutiner, att elda i kaminen några timmar morgon och kväll. Jag tänker på det tidigare lägenhetslivets ombonande värme som jag lämnat. Inser hur sårbara vi människor är. Jag tror att få av oss tänker på det.

Jag saknar inte sällskap. Fåglarna får kämpa för sin överlevnad under kalla vinterdagar. Jag fyller fågelbordet med solrosfrön varje dag. Vid frukosten tar skogens stannfåglar för sig och jag sitter med morgonfilen på första parkett.

Jag är ännu bara i början på en ny livsresa. Säkert kommer det dagar om kommer att bli jobbiga, men jag hoppas att den glädje och tillförsikt jag upplever nu kommer att övervinna det som tynger och en god inre röst vägleder mig...

Tankar och livsfragment 5 november 2025 - en ny hemvist

 

För tre veckor sedan tog mitt 66-åriga liv en ny vändning - jag blev bybo. Jag har varit stadsbo under hela mitt liv så denna livsförändring måste ses som ganska stor, åtminstone i min värld.

Jag tycker om att vistas i naturen, uppskattar lugnet och stillheten. Efter ett par års funderingar har jag gjort slag i saken och har flyttat till ett litet torp i kustbyn Sundom, knappt 3 mil från Luleå.

Det finns de som undrar hur det det ska gå - flera mil från vänner och bekanta och hur ska det bli den dag jag blir riktig gammal och kanske sjuklig.

Visst kan jag bli sjuk och allt äldre blir jag, men så länge jag har förmånen att leva vill jag så långt det går och leva och prova mina drömmar i verkligheten. Staden finns ju kvar bara 25 minuter bort.

Det kommer att ta sin tid innan jag fullt ut hittar den där vardagliga lunken i allt det nya. Än så länge har tankar och känslor inte riktigt hunnit få ro - det finns ju saker som behöver göras och sådant som behöver köpas in.

Jag söker mig framåt. Trots ett flertal regniga dagar utforskar jag omgivningarna. Jag möts av ett leende öppet kulturlandskap, små berg och bitvis riktigt fina skogar som har sluppit det storskaliga skogsbruket. Jag möter människor på mina vandringar. Till skillnad från i staden blir det naturligt att stanna till och byta några ord. Jag blir välkomnad av de jag möter och det känns fint.

Vet redan nu att jag kan ringa och rådfråga om hjälp om jag behöver det. Det verkar finnas en bysammanhållning som jag tror är mest på gott.

På kvällarna blir det riktigt tyst. En tystad du aldrig upplever i staden. Jag blir tydligare varse de ljud som trots allt finns där - en tickande klocka, klicket från elverket när det drar igång och durren från kylen när den slår av.

Jag provar min dröm. Jag tror och hoppas att det här ska gå bra...

Tankar och livsfragment 7 oktober 2025 - bättre förr

 När man som jag är en längre tid i självvald ensamhet i stugan, då hinner många tankar passera. Vissa just bara passerar, andra kan få mer fäste i mitt huvud. Det kan röra sig om allt i från den egna hälsan till hur det ska gå för oss människor på Jorden. 

Den egna hälsan försöker jag hantera genom att leva någorlunda hälsosamt och få energi av sådant som ger glädje. Vad gäller människans villkor framöver är det svårt att känna någon optimism.

Nu har jag kommit till den åldern att då jag tycker det var bättre förr. Jag vet att det är en klassisk devis som har myntats av äldre allt sedan historiens barndom. Nu är även jag där.

När jag ser att demokratierna monteras ner i en oroväckande hastighet i kombination med en sällan skådad kraft i de populistiska krafterna blir jag bekymrad. Det hänger vidare intimt ihop med ett tilltagande kunskapsförakt inför forskarsamhället och en allt starkare förnekelse inför en allt akutare klimatkris.

Lars Strannegård skriver i DN kultur om det viktiga behovet att vara "samvetsgrann", d v s att vara pålitlig och disciplinerad. Det bygger tilliten i samhället och bidrar till ett gott och rikt liv. Strannegård menar att denna "samvetsgrannhet"  sjunker bland yngre människor. Jag tänker att kan bero på olika saker. Om vi ser omkring oss är det knappast de "samvetsgranna" som är de globala maktspelarna. Det tar vi naturligtvis intryck av. Sociala medier med olika grad av dessinformation är en kraftkälla som är större vidd än vad vi tror. Yngre människor av idag möts många gånger allt mindre ansikte mot ansikte. Om vi inte möter den andre i verkliga livet kanske det inte känns lika viktigt att stå för sådant som överenskommits.

Om tilliten vittrar sönder då vittrar även det samhällskontrakt sönder som är en förutsättning för demokratin och dess institutioner.

Att våga tro att förändring är möjlig bygger på tilliten till varandra. 

Nyligen hölls en gruvkonferens i Älvsbyn arrangerad av bl a Naturskyddsföreningen. En av de frågor som diskuterades var  en kommande högst troliga storskaliga gruvbrytningen i ett område med stora naturvärden (Laver). I reflektionerna efterfrågades flera engagerade ungdomar som ska leva med konsekvenserna.

När tankarna blir dystra så tänker jag att de unga inte tycker att det inte är någon idé att bry sig. Makten gör vad den vill ändå.

Än en gång, tilliten måste finnas. Då är det lättare att höja sin röst och känna att jag räknas med.

Allt var inte bättre förr, men framtidshoppet fanns där i högre grad och för många var det viktigt att engagera sig i viktiga samhällsfrågor. Återstår att se om det går att komma dit igen...

Tankar och livsfragment 4 oktober 2025 - hotade naturreservat

 

Förra helgen vandrade jag upp på Askeberget. Det var en vacker höstdag då höstens alla färger var på väg att nå sin klimax. 

Askeberget är också ett naturreservat bestående av gammal skog i stort sett opåverkad av människan. Den innehåller flera rödlistade arter av lavar och vedsvampar och man kan se spår av flera skogsbränder från tidigt 1600-tal och framåt.

Naturreservaten och nationalparkerna är i stort sett de enda fredade områden vi har i vår natur. Vi kanske ska säga har varit för nu föreslår skogsutredningen att reservatstatusen kan upphävas. Skogsindustri och dess lobbyister trycker på i jakten på virke. Med de beslutsfattare vi har idag vill jag nog påstå att naturreservaten lever farligt.

De skyddade skogsområdena är ju vid sidan av sin skönhet tänkta att bevara mångfalden, d v s artrikedomen i naturen. Det kräver att vi sätter av ganska mycket skog för att markerna inte ska utarmas. Alltför få och isolerade områden kommer inte leda till långsiktig föryngring av skyddsbehövande arter.

Ibland undrar jag om vi kanske redan är där. Askeberget är ett typiskt sådant isolat av skyddad skog. Området runt berget är hårt märkt av nyare och tidigare avverkningar. I reservatet är det tyst förutom den ripa jag jagar upp och den spillkråka som hörs på längre avstånd.

Jag tänker att avgränsade naturreservat utan koppling till annan äldre skog redan nu utarmas på liv.

Ofta gör jag betydligt fler observationer i skogen kring min stuga. Det är inget reservat, men till stora delar en fin kontinuitetsskog som är varsamt plockhuggen. Skogen är ganska stor och har trots skogsbolagens framfart i området kontakt med än mer opåverkade skogsområden.

Jag önskar att fler skulle förstå vilken skönhet och artrikedom vi håller på att förstöra. En artrikedom som det tar väldigt lång tid att återskapa.

Tankar och livsfragment 26 september 2025 - viloplatsen

 

Jag har nyligen fyllt år. 66 årsvarv har jag tillryggalagt. Jag har med andra ord kommit till den delen av livscykeln då det där nästan självklara livet börjar att bli allt mindre självklart. Döden blir mer konkret. När nästan alla i generationen före mig har lämnat livet som vi känner det, så vet jag att att jag och min generation står på tur. Det kan ske imorgon eller i en ännu ganska avlägsen framtid, men det är oundvikligt.

Det som skett med mig är att jag ofta tänker mer bakåt än framåt. Då framtiden är allt mer begränsad känns det ofta trevligare att vandra bland olika minnen. Det ger ju även en förståelse över varför jag blev den jag är.  

Mest försöker jag leva här och nu. Det blir med nödvändighet allt viktigare då jag som pensionär äger min tid. De flesta dagar går det riktigt bra. Det är ju trots allt en lyx att ha så mycket tid som bara är min. Vissa dagar går det mindre bra, då tillståndet i världen kan hemsöka mig eller hur det ska bli med min hälsa. Även om jag är frisk så märker jag trots allt av mina 66 år.

Då döden är lika självklar som livet har jag en längre tid funderat över var jag vill avsluta mina dagar. Min viloplats ska inte vara på någon kyrkogård med ett namn på en gravsten som oundvikligen försvinner när jag är bortglömd. För mig känns det mycket mer naturligt att det är en plats i naturen som jag ofta återkommer till. Jag har hittat den platsen på ett berg ett stycke från min stuga. På denna plats har jag suttit så många gånger och blickat ut över de vidder jag älskar, ofta i fjällvråkens eller pilgrimsfalkens närvaro. Det får bli min plats för den eviga vilan när tiden är inne.

Tankar och livsfragment 15 september 2025 - antropocen

 

Vi brukar pratar om olika tidsåldrar i Jordens historia. Nu lever vi i den tid som brukar kallas antropocen - människans tidsålder. Det är under den korta tid hon har verkat på Jorden, vilken är är väldigt kort ur ett geologiskt perspektiv.

Antropocen syftar på de olika avtryck människan gör på planeten. Dessa avtryck är ofantligt stora ur det korta geologiska perspektiv där vi har funnits till. Flertalet av avtrycken har dessutom kommit till mycket sent i människans historia. De allra flesta i nära nutid och där människan verkar här och nu.

Avtrycken kan handla om allt från gigantiska gruvdagbrott, byggnader till kalhyggen och gamla myrslåtterängar som växer igen. De senare avtrycken försvinner inom en nära framtid medan många av de förra kommer att finnas kvar över överskådlig tid, även om människan som art försvinner.

Tankar kring dessa mänskliga avtryck fick jag när jag för en tid sedan passerade en övergiven slåtteräng. Vid skogskanten stod ett lika övergivet släp med en del järnskrot. Platser som denna tror jag det finns många av i naturen. Här har vi de mänskliga avtrycken i nära nutid och påminner om den tid då det bedrevs småskaligt jordbruk på platsen. Den gamla slåtterängen kommer tas snart tillbaka av skogen, släpet ruttnar ner, men järnskrotet kommer länge finnas kvar och kan påminna de som eventuellt passerar platsen i en framtid om den tid som var...

Tankar och livsfragment 11 september 2025 - politiken, modet och behovet av civilkurage

 

Björken på min stugtomt står pall för ett allt konstigare klimat och ett lynnigare väder. Björkar blir inte så gamla, men björken är äldre än mina snart 66 år. I denna oroliga tid är trädet i all sin enkla prakt trevligt att titta på med barkens rikliga näver och med skägglaven som breder ut sig.

När jag är orolig eller irriterad är det skönt att fästa blicken på något som är vackert och så okonstlat som en björk.

Idag (och även många andra dagar) är jag irriterad över våra beslutsfattare och orolig över i vilken förnekelse de verkar. Vi går mot ett valår. Det märks. Det som inte märks pågående miljö och klimatkrisen. Den får i alla fall inte ta någon plats i den politiska debatten.

Det ofantliga regnandet i delar av Västernorrland där delar av infrastrukturen över en natt förstördes, av detta har jag hört väldigt lite i det politiska samtalet. Regnandet har med stor sannolikhet förstärkts med anledning av klimatförändringarna. Ett eftersatt järnvägsunderhåll bidrar till problemen, Kalhyggesbruket av skogen kan säkert också ha bidragit. Stora kalhuggna ytor bidrar till att mindre vatten binds i marken och snabbare rinner ut i vattendragen.

Hade våra politiker haft modet att använda sina så kallade satsningar på annat än skattesänkningar i den kommande budgeten hade det varit en välkommen början. Jag skulle mer än gärna avstå ett par hundra kronor i månaden (det som sänkning av pensionärsskatt och momssänkning ger för mig) om jag visste att att skattesänkningar på 80 miljarder kronor skulle gå till miljö och klimatsatsningar och till att börja bygga en hållbar infrastruktur i hela landet.

Det skulle vara både modigt och ett mått av det politiska civilkurage som saknas idag. Istället sänks olika skattesatser, även om det inte låter på det viset, så gynnar sänkningarna de som  redan har allt de behöver och mer därtill.

Det är skamligt och kortsiktigt. Jag befarar att de existentiella överlevnadsfrågorna kommer att försvinna även kommande valår. Att blunda är lättare än att se. Det senare förpliktigar till handling...